Göteborgsposten – 2 juni 1869, sida 2

Han hade bedragit dessa två män. Några ressurser hade han ej, ej ens han sjelf hyste ringaste förhoppning. Det var en afskyvärd lögn, men han var snart sagdt otillräknelig, ty han hade så att säga förlorat sin fria vilja. Den byggnad han med så stor möda uppfört ramlade tillsammans, han ville bli krossad under dess ruiner. Man skulle bli öfvervunnen, derpå var han viss; men det betydde föga, man skulle i alla fall slåss, han sökte döden och han skulle finna den... — Blott man ej tröttnar dernere! tänkte han. Der nere, vid Croix-dArcy, anklagade man honom. Sedan de två officerarne på half sold passerat, förbyttes knotet i förbannelser. Dessa tvåtusen bönder, som i skilda hopar kommit till mötesplatsen, vredgades öfver att ej få se sin anförare, den som ryckt dem från sina plogar för att göra dem till soldater, till verktyg för sin hämnd. — Hvar är han, sade de. Hvem vet om han ej blifvit rädd i sista ögonblicket. Kanhända döljer han sig undan, medan vi äro här och blottställa våra lif, våra barns bröd! Redan cirkulerade det förskräckliga epitetet: förrädare från mun till mun, och fyllde alla bröst med vrede. Några af de sammansvurna voro af den åsigt att man skulle skingra sig; men andra, och de voro de mest inflytelserika, ville tvärtom att man utan Lacheneur skulle marschera mot Montaignac och detta genast utan att ens invänta den för anfallet bestämda tiden.