Göteborgsposten – 2 juni 1869, sida 1

att vara beroende af sin rivals barmhertighet. Hon ville ej underkasta sig hennes beskydd. — Det är bra, sade hon ... låtom oss stiga ur. Hennes gamla väninna hejdade henne. — Nej, sade hon, nej!... Detta är ej rätta platsen för en ung flicka. — För en ung flicka med heder, bör ni säga. Chanlouincau stod på två stegs afstånd derifrån, beväpnad, om en man vågat fälla ett sådant yttrande skulle han varit död. Marianne lätsade ej förstå det. — Fröken skull vända om, befallde hon, och som hon på en annan väg skulle kunna begifva sig till Montaignac, få två man ledsaga henne ända till Courtomien... Hon befallde, man lydde henne. Vagnen vindes och aflägsnade sig, men ej så hastigt att ej Marianae kunde höra fröken Blanche som ropade åt henne: — Tag dig väl i akt, Marianne! ... Jag skall låta dig dyrt betala ditt förolämpande ädelmod! ... Tiden gick emellertid förlorad... i Denna händelse hade erfordrat ytterligare tio minuter och till råga på olyckan försvann sista skymten af ordning. Herr Lacheneur gret af raseri; mun han insåg nödvändigheten af att taga ett sista steg; hvarje dröjsmål hädanefter skulle vara total undergång. Han kallade Chanlouineau och Maurice till sig. — Jag öfverlemnar befälet åt er, sade han, gören allt i verlden för att påskynda de dårarnes marsch... Jag springer till Croix-d-Årey ... det gäller allas våra lif. Han begaf sig verkligen i väg, men då han hunnit