och blef snart professor i Berlin, der han uivecklade stor författareverksamhet i ortodox anda och skapade en egen skola. Dennas ståndpunkt är den bekanta nypreussiska ortodoxien i en trångbröstad, blind och ofördragsam tro, som hatar hvarje sjeltständig forskning och försmår hvarje historisk kritik, som med seghet fasthåller vid den döda bokstafven ooh upphöjer den menskliga naturens hopplösa syndighet till dogm. Genom denna sin trihetsförqväfvande natur blef den ett förträffligt vapen i denna krassa regeringsabsolutisms hälnder, hvilken i Borlin under skenet af fromhet och kristlig ödmjukhet sökt hålla folkets ande i bojor och ledt den i för systemet endast gagneliga riktningar. .— På sista tiden skall dock Hengstenberg börjat vackla i sina principer. ———