Göteborgsposten – 1 juni 1869, sida 1

— ———7— Men det hade händt honom hvad som alltid händer anförare för folkhopar. Sedan branden en gång var tänd, kunde han ej bli herre öfver den. Baron dEseorral hade borttagit tjugo minutor af hans tid; i Sairmeuse hade tan förlorat fyra gånger så lång tid. Der hade innevånarne för två kommuner förenat sig, och bönderna hade snart spridt sig i värdshusen för att dricka för framgången af företaget... Det hade varit ett både långsamt och svårt företag att rycka dem frän sina buteljer . .. Sedan de en gång satt sig i marsch, var det omöjligt förmå dem att släcka de granbloss de påtändt. Böner, hotelser, allt strandade mot deras envishet. De ville se klart, sade de... Arma menniskor!... De hade helt visst ej medvotande hvarken om svårigheterua celler farorna af företaget. Man hade gifvit dem så vackra löften då man värfvade dem, man hade invaggat dem i så lysande förhoppningar!. .. De gingo för att intaga en befästad plats, försvarad af en talrik garnison, liksom om de gått på ett lustparti . . . Glädtiga, bekymmerslösa, lifvade af barnets orubbliga förtroende, marscherade de sjungande patriotiska sånger. Herr Lacheneur kände en outsäglig ångest der han red midt i truppen. Detta dröjsmål af två timmar kunde ju göra att allt var förloradt ... Hvad skulle de öfriga vid Croix-dArey församlade tänka? ... Hvad gjorde de i detta ögonblick? ...