Göteborgsposten – 1 juni 1869, sida 1

—— —— — —— — Iåtom oss skynda! ... upprepade han, låtom oss skynda! ... Endast cheferna, Maurice, Chanlouincau, Jean, Marianne och tjugo gamla soldater från kejsartiden förstodo och delade Lacheneurs förtviflan. De visste hvad de riskerade på detta förfärliga vågspel. Och äfren de upprepade: — Fortare, låtom oss gå fortare! .. Fruktlösa uppmaningar! ... Det behagade dessa menniskor att marschera på detta sätt, långsamt. Plötsligt stannade hela hopen. Några hade då de vände sig om sett lyktorna på fröken de Courtomicus vagn blänka.. Hon körde i starkt traf och hann snart upp truppen; man igenkände livrået och uppgef höga glädjerop. Herr de Courtomieu hade skaffat sig ännu flera siender än hertig de Sairmeuse. Alla dessa bönder, som mer eller mindre ansågo sig ha skäl till klagomål öfver hans snålhet, voro förtjusta öfver det tillfälle som nu erbjöd sig att få skrämma honom. Stor blef derföre deras missräkning då de, sedan vagnsdörren öppnats, endast sågo fröken Blanche och tant Mcdio sitta der. Fröken de Courtomieu var modig. — Hvilka ären I, fråga hon djerft, och hvad viljen I?... — I morgon skall ni få veta det, svarade Chanlouineau som stigit fram, För i afton är ni vår fånge. (Forts) ;