Göteborgsposten – 31 maj 1869, sida 2

Fran Utlandet. Man talar om konungarnes otacksamhet, folkets är ännu grymmare, säger Gaulois. som i en uppsats med rubriken ELIngratitudee des Foules skarpt kritiserar valmännen, derför att de denna gång tillfogat sådana män som Jules Favre och Thiers det ena nederlaget efter det andra, i det de tagit ifrån dem sitt förtroende. Och detta fastän Favre vi femton år stått i breschen; varit den förste at de fem och, på en tid då hela Frankrike tycktes glömma sig sjelft och rusade i slafveriet, icke upphört att svänga hvad man på dagens emsatiska språk kallar den laga återtordrans fana; fastän han, då landet, uppvaknande ur en lång sömn, började att helt förvirradt söka den förlorade friheten, städse burit bördan af de brydsammaste diskussionerna; fastän det var han, som angaf för nationen den beklagansvärda expeditionen till Mexicor m. m. Ja, det synes sannerligen något besynnerligt, ty Favre har äfven i Lyon fallit igenom för Raspail, som här valdes definitivt. Thiers, som måste underkasta sig ballottering i Paris, har alldeles fallit igenom i Lille, Marseille och Pvitier samt för öfrigt i alla de kretsar i landsorten, der han uppträdt som kandidat. Den lille mannen skall vara härötver mycket förgrymmad, ty hans nederlag är endast alltsör åclatant. För vår del kunna vi ej finna, att Frankrike gör någon direkt förlust på hans afgång, alldenstund Thiers i afseende på den yure politiken var en fiende till nationalitetspolitiken och derföre ätven till Italiens enhet, och emedan han i finanspolitiken var en al Frankrikes argaste protektio nister. IIans inrikespolitik har för öfrigt aldrig varit verkligt frisinnad. Under sin ministertid, då han hjelpte Guizot i att undergrätva Ludvig Filip och Orleanismen, förföljde ban med nästan sällsam ifver oppositionspressen. Såsom en talets slägga mot det bestående styrelsesystemet var han dock för oppositionen tjenlig. På grund af de många omval, som skola ske, skall han möjligen dock kunna bli återvald. Nästan alla de något afseende värda franska tidningarne synas dela vår uppfattning, att kejsar Napoleon nu måste bemanna sig och inslå på en liberal politiks bana, om han ej vill utsätta sig för att gifva den revolutionära falang, som genom de nu skedda valen vunnit inträde i representationen, alltför starka vapen i händerna. Så säger Emile de Girardin i sin tidning Liberte: Hvad klokheten och förutseendet på ett besal