Göteborgsposten – 31 maj 1869, sida 1

rande. Han sträckte ut siha händer och tryckte konvulsiviskt mot sitt hjerta denne högt älskade son, liksom om han trott det vara för sista gången... — Farviil! stammade han, farväl! ... Maurice hade redan återförenat sig med de andra, hvilkas röster förlorade sig i sjerran, då herr dEscorval ännu qvarstod på samma plats, förkrossad under tyngden at sin smärta. Plötsligt rätade han på sig. — Ett hopp aterstar oss, abbå! utropade han. — Ack! ... mumlade presten. — Oh! jag misstar mig ej. Har ej Marianne sagt oss hvar mötesplatsen är Om vi skynda oss till Escorval, läta spinna för en kabriolett, kunna vi vara före de sammansvurna vid Groix-d-ÅrCY. kr röst som rörde Lacheneur skall röra hans medbrottslingar. Vi skola förmå dessa vilseförda att åter till sina hem ... Kom, abbe, kom fort! ... De begåfvo sig i väg springande. Klockan slog åtta i Sairmeusees torn när herr Lacheneur och hans folk lemnade heden vid Råche. Un timma senare slutade fröken Blanche i slottet Courtomieu sin diner och befallde fram sin vagn för att resa till sin far i Montaignac. Det trånga utrummet i den bostad marquisen hade till sin disposition hade tvingat honom att skilja sig från sin dotter. De sågo hvarandra blott om Söndagarne, vare sig