Göteborgsposten – 29 maj 1869, sida 2

. Ixarjehanda. En samiljedram. I Les Tribunaus lases soljande tragiska historia från Bukarest: En officer, son till en prest af den grekiska kyrkan, fick sor någon tid sedan permission för att besöka sina föräldrar, som han icke hade sett på fyra år. Under resan tog han in på ett invid vägen beläget värdshus och uttryckte sin önskan att dröja qvar der öfver natten. Värden afrådde honom dock derifrån i det ban tillfogade att om det blefve bekant, att en resande tillbragte natten i detta värdshus, hvarest i allmänhet ingen brukade taga natiqvarter, skulle det talrika röfvarpacket i nejden helt säkert icke underlåta att begagna sig af tillfället. Den unge mannen betänkte sig, men i förlitande på sin revolver och sin sabel bestämde han sig för att stanna qvar. Står det så illa till med säkerheten här i trakten, tänkte han, så löper jag ju samma fara, antingen jag stannar qvar eller reser vidare. Man anvisade honom ett rum, hvars fönster vette ut mot utmarkerna bakom huset; han barrikerade sig, så godt han kunde, kastade sig fullt påklädd på sin säng och insomnade. Om natten väcktes han plötsligt af ett buller, förorsakadt genom att någon försökte öppna dörren. Han grep sina vapen och väntade. Låsen gjorde motstånd. En af de våldsverkare, som utanför ansträngde sig för att få upp dörren, stack sin hand in genom en på dörrspegeln befintlig lucka och försökte att på så sätt draga från regeln. Officeren drog i ögonblicket sin sabel och skiljde med ett enda hugg handen från armen. Denna handling förskräckte så ogerningsmännen, att de skyndsamt togo till flykten. Officeren, som befarade att de skulle återkomma, medförande förstärkning och var öfvertygad om att värden var med i komplotten, hoppade ut genom fönstret, besteg sin häst, som han befann oskadd stående i stallet och aflägsnade sig i galopp, dock medtagande banditens afhuggna hand. Fram på morgonen ankom han till föräldrahemmet, hvarest han sann sin sader sjuk och sängliggande; han hade, sade man, vid ett tumult blifvit sarligt särad i handen och man hade sett sig nödsakad till att taga af den. Officeren anhöll att få se på den sårade lemmen och erhöll dervid till sin förskräekelse visshet om att den hand, som han hade afbuggit och fört med sig tillhörde hans fader. Utan att yitra ett ord kastade han den blodiga handen på sadrens säng; denne förstod genast, att den som han föregående natten velat råna, kanske mörda, var hans egen son! Men han förstod på samma gång, att sonen kände till allt. Från denna stund hade han endast en tanke: att mörda sin son! Då han ännu var allt för svag att ensam kunna utföra sin hemska bedrift, befallte han sin hustru, öfver hvilken bau egde stort inflytande, att bistå honom vid det gräsliga dådet. Man kom öfverens om att mordet skulle ske redan den påföljande natten. Lyckligtvis hade dock en sjuårig dotter till de båda odjuren obemärkt varit vittne till deras samtal och denna uppenbarade den hemska planen för sin broder, som gripen af fasa flydde från det hem, som han drifven af sonlig längtan och kärlek kommit att besöka. Den lilla systern omtalade emellertid alltsammans äfven för andra af husets invånare och inom kort fick rättvisan nys om saken. Presten och hans hustru blefvo genast arresterade och afvakta nu i fängelset sin dom.