Göteborgsposten – 29 maj 1869, sida 1

109811 Ö0CII V. V. IVIIIUIGDLAU, MID HM —1 k1 — i och annonsbladets redaktör, den store man-: nen i rosendoft och Dagbladets elegante uti gifvare, Öresunds-Postens och Melsingborgstidningens redaktörer, Aftonbladets och GÖte borgs-Postens krönikeskrifvare o. 8. v. helt broderligt sämjas bredvid hvarandra! Mätte denna af omständigheternas tvång betingade ssumja icke blott räcka för stunden, måtte dessa publicistmöten, hvilka vi hoppas hvarje ar skola förnyas, så småningom leda derhän, alt all denna personliga afvoghet och bitterhet, alla dessa gallsprängda utfall, som mer än en gång skadat en god sak, i brodden qvält månget ädelt frö, för alltid försvinna! Vi veta sannerligen ingenting, som mera: skulle bidraga till att hos allmänheten höja aktningen för det offentliga ordets bärare! Ty att den rättänkande delen af sagde allmänhet — och den älska vi att tro utgör den aktningsvärda majoriteten — redan för länge ; sedan ledsnat vid, hvad man i dagligt tal brukar kalla tidningskäbbel, derom äro vi fullt och fast förvissade. För öfrigt äro vi publirister ju, noga räknadt, allesammans ingenting annat än menniskor, d. v. s. svaga och ofullkomliga varelser, hvilka det val höfves att ha öfverseende och fördragsamhet både med hvarandra — och våra medmenniskor. Bevars, hr krönikeskrifvare, hvad ni i Å , dag är sentimental, har ni ingenting muntert att skrifva om, så — — — Om förlåtelse, ) min nådigaste, var god och tänk på hvad ni nyss läste: fördragsamhet, det är en god krydda, som kan försötma ätven den bittraste malört som lifvet, hoc est menniskorna, räcka oss, skall det vara en portion kanske? Så der ja, nu är ni god igen, och följaktligen också skönare än någonsin, ty, som ni vet, en stor tänkare har sagt: åden, som är god, är också skön! (i parentes sagdt, det måtte finnas fasligt många onda menniskor till i verlden!). Till belöning skall ni också genast få del af eu oss benäget tillsändt prakt-pekorale, nyligen åträsladt bland kyrkohandlingarne i en af våra grannstäder. Det är vefter originalet rätteligen utdraget ur en inlaga till biskop Wallqvist, daterar sig troligen från år 1788 eller 1789 och lyder sålunda: — — — 4:o) At klockaren, på en af de största högtidsdagar, skal, efter förut skedd tillsägelse å Predikestolen, offras på altaret, lärer vara sälsynt, och äfven nytt. Då det första gången proponerades, var jag deremot, och då skedde de: uti bäcken vid Kyrkodörren; men sedan blef i soknestämma föredragit at det skulle ske på altaret. — — — — — — 7:0) En oskick har för få år sedan börjats och nn mera omåtteligen tilltagot, at rn könet af Bondeståndet, om sommartiden, gå i kyrkan och älven til den Heliga Nattvarden, med blotta Lintygsarmar, utan att vara betäkta med något annat täckelse deröfver. Ett slikt stilprof måste ni erkänna vara sälsynt, och äfven nytt. Ilan, den gudomlige kommer åter och Aon, den oförlikneliga kommer också! IIvilken han och hvilken hon? Vi tiga som muren, och inregistrera endast som den för vissa märkligaste underrättelse, som den sörslutna veckan medlört, att hr Strakoschs italienska operasållskap också kommer att delaga i konstnärs-mötet och detta så aktivt som möjligt eller med andra ord alt det under den händelserika veckan 13—20 Juni kommer att 2 å 3 gånger uppträda på Nya Teatern, efter hvad det förljudes iDon Pasquale, Trubaduren och (naturligtvis!) Maskeradbalen. Denna vår allmänhets savoritopera har icke synnerligen slagit an i Kristiania, hvarest deremot Don Pasquale gjort furore. Att det bland teaterpubliken i Kristiania dock finnes en viss elique, hvilken ingenting, af hvad detta värderade sällskap presterar, faller i smaken, framgår otvetydigt af följande rader i Morgenbladete för d. 25 d:s: För mycket godt hus uppförde det italienska operasällskapet igår åter Don Pasquale, Dunizettis muntra opera, som första gången den upplördes blet mottagen med så stort och så lisligt bifall och som äfven igår afton tidt och ofta framkallade applåder. Vi få emellertid bhemstalla till de personer, hvilka blandade uttryck af misshag in i bifallet, så ofta sådant ljöd, om de icke skulle vilja besinna, att dylika yttringar aldrig kunna verka som en blott och bar protest mot bisallet, utan alltid tilläggas sjelfständig betydelse som en demoustration i motsatt riktving och isynnerbet på främmande konstnärer inverka pinsamt och tryckande. Vi uppmana tillika den långt öfvervägande majoriteten af publiken som skänka artisterna sitt bifall och fröjdas öfver att kunna få höra dem, att icke låta sin opinion underiryckas af några få, som anse sig böra uppträda i motsatt riktning, så att bifallet icke, som igår flera gånger var händelsen, dör bort i sin början. Efter qvartetten i 2:dra akten, som gick förträffligt, inropades samtlige de deliagande, fru Marinonisamt hyr Guadagnini, Castelli och Sabattini och efter duetten i 3:dje akten hrr Guadagnini och Castelli. Vi föreställa oss att de aktade artisterna icke ogerna skola utbyta en publik som hyssjar och piber mot en som kun applåderer, och hvar den publiken är till finnandes, behöfva vi väl icke säga. Sjelf en nordisk konstnär med anseende, har konung Carl XV icke velat försumma att genom sin närvaro ge ökad glans åt det skandinaviska konstnärsmöte, som öppnas i öfvermorgon om 14 dagar. Åtskilliga festliga anordningar komma med anledning af det kungliga besöket att vidtagas, och i vår egenskap af allvetande, kunna vi naturligtvis icke underlåta att prata en smula ur skolan om hvad vi rörande desamma ryktesvis försport. II. M:t, som anländer Söndagen d. 13 med Stockholms-snälltåget, kommer att bo i landshöfdingeresidensct, det är då afgjordt, och kommer troligen att der i stillhet tillbringa aftonen. D. 14 på f. m önnnas konstnärsmötet —— ——