Göteborgsposten – 28 maj 1869, sida 2

nemligen att det alltid i ett företag som edert finnes lika många förrädare som narrar ... — Ilvilka kallar ni nar an min herre? ... Alla dem som likt er taga sina illusioner för verkligheter: alla dem som derföre att de ifrigt önska en sak inbilla sig att denna sak existerar. Kan ni verkligen hoppas att hvarken hertig de Sairmense eller marquis de Courtomieu blifvit förberedda? ... Lachencur höjde på axlarne. — Hvem skulle då ha förberedt dem? frågade han. Men hans lugn var låtsadt, det bevisade den blick han kastade på sin son Jean. Han tillade emellertid i den kallaste ton: — Det är sannolikt att hertigen och marquisen i denna stund iäro i vara viinners väld . Sålunda kunde ingenting rubba denne mans beslutsamhet ; hvarken med vald eller list kunde man rycka bindeln från hans ögon... Kyrkoherden i Sairmeuse förenade sina böner med baronens. — Gå ej, Lachencur, yttrade han. Ni får ej vara döf för förnuftets röst... Ni är en hederlig man, tänk på det stora ansvar ni påtager er... Huru! för en fantasi af er vågar ni blottställa tusen ta pra mäns lif och. Hd er familjs existens! ... Vi hör, olycklige, att ni ej kan lyckas, att ni bör vara förrådd!. Stället, tidpunkten, den öfverhängande faran, det egendomliga i denna scen, eldskenen rundtomkring, prestens