Göteborgsposten – 28 maj 1869, sida 1

två män som samtalade och som vid åsynen af hans epåletter, hvilka lyste i mörkret, togo till flykten... Instinktlikt började han sätta efter dem och upphann en som han grep i kragen. — Hvem är du? frågade han; ditt namn? Då mannen ej svarade, skakade han honom så häftigt att två pistoler, som han hade dolda under rocken, föllo till marken. — Ah!.. utropade herr de Sairmeuse, du konspirerar!.. Utan att säga ett ord vidare drog han mannen med sig till posten vid citadellet, öfvorlemnade honom till de förvånade soldaterna och skyndade derefter till berr de Courtomieu. Han trodde att marquisen skulle bli förtviflad. Ingalunda. Han hade blifvit slagen af häpnad, hans vin tycktes bli förtjust. — Nåväl! yttrade han, här ha vi ett godt tillfälle att visa vår trohet och vårt nit!... Och utan fara! .. Vi ha goda murar, starka portar, 3,000 man soldater! ... Dessa bönder äro vansinniga!... Men välsigna deras vansinne käre hertig, och skynda att låta Montaignacs fältjägaro stiga till häst. Men han erinrade sig en sak, som plötsligt gjorde honom dyster, ref sig i pannan och tillade: — För tusan! ... och jag som väntar Blanche i qväll... Hon bör ha lemnat Courtomieu efter middagen . . . Blott det ej händer henne någon olycka!...