Göteborgsposten – 27 maj 1869, sida 2

kunde höra det, men ett ögonblick mottogs hans ord med de lifligaste utrop. En tändsticka lyste till mellan hans händer ... han tände en halmfackla och kastade den på taket af sitt hus i det han med ljudande stämma utropade: — Järningen är kastad! ... Se der beviset på att jag ej skall rygga tillbaka .. Fem minuter derefter var huset i lågor... På afstånd såg man ett af fönstren i Nontaignacs citadell lysa som en fyrbåk ... och på alla häll af horisonten syntes brandsken. Man svarade på Lacheneurs signal... Huru förunderlig är ej ärelystnaden! ... Hertig de Sairmeuse och Marquis de Courlomieu, som nästan voro gubbar redan, som varit utsatta för alla stormarna under detta oroliga tidehvarf, som hvardera egde flera millioner och två de präktigaste slott i provinsen, borde, som det tycks, ej önskat annat än hvila och lugn vid den husliga härden. Det skulle för dem varit så lätt att lefva ett lyckligt lif, att genom att dela med sig af sitt öfverflöd göra sig välsignade och efter döden saknade af alla. Men nej!... De ville ha något att säga vid manövreringen af detta statsskepp, hvarest ingen vill vara som simpel passagerare. Utnämnda, den ene till kommendant för den militära styrkan, den andre till president för domstolen i Montaignac, hade de lemnat sina slott för att slå sig ner i staden.