Göteborgsposten – 27 maj 1869, sida 1

rum, en middag eå mycket mera gladtig som man genom den firade två små triumfer. Hertig de Sairmeuse hade nyligen tillika med sin generallöjtnants fullmakt fått i uppdrag ett militärkommando i Montaignac. Marquis de Courtomieu, som bragt till glömska det smicker han egnat kejsaren, hade erhållit presidentstolen i den domstol som var inrättad i Montaignae för att tjena Restaurationens hat och hämnd ... ; Fröken Blanche triumferade. Efter denna fest, som var detsamma som en offentlig förklaring, var Martial bunden vid henne. Han hade verkligen under fjorton dagars tid knappt lemnat henne. Hon lyckades till den grad behaga honom, att han nästan glömde sin häftiga passion för Marianne. Olyckligtvis kunde den högmodiga arftagerskaa ej motstå nöjet att våga en temligen dunkel häntydan på hvad hon kallade Åmarquisens fordua inklinationer. Hon fann tillfälle säga att hon lät Marianne arbeta för att hjelpa henne förtjena sitt lifsuppehälle. Martial tvingade sig att småle, men inom sig beklagade han Marianne. Redan följande morgon begaf han sig till Lachoneur. vid det varma mottagande han rönte försvann all hans bitterhet, alla hans misstankar blåstes bort... Glädjen öfver att återse honom strålade tillochmed i Mariannes Ögon; han märkte det väl... — Oh!... jag skall ha henne! ... tänkte han. I sjelfva verket var man rätt glad åt att han kom