Göteborgsposten – 27 maj 1869, sida 1

En gång i Februari månad, då han såg Chanlouineau i stort bryderi för ett bref som skulle skrifvas, ville han ! nödvändigt tjena honom som sekreterare. — Det är ej för min räkning det fördömda brefvet sskall skrifvas, sade Chanlouineau, det är för en min onkel, som gifter bort sin dotter ... Kortligen, Martial satte sig till skrifbordet och skref efter Chanlouineaus diktamen följunde: Min bäste vän... Vi äro ändtligen öfverens och giftermålet är afgjordt. Vi göra endast förberedelser till bröllopet som är bestämdt till..... Vi bedja er göra oss nöjet komma hit. Vi räkna på er och ni bör vara öfvertygad att ju flera af era vänner ni för med er, desto nöjdare bli vi. Som vi bli mycket talrika, så kan ni göra oss tjenster medtaga några lifsförnödenheter, : Om Martial kunnat se Chanlouineaus småleende då han bad honom lemna öppet rum för Pröllopets dato, skulle han säkert ha insett att han fallit i en groft utlagd snara ... Men han var förblindad. — Ah! marquis, sade hans far, Chupin påstår att ni aldrig lemnar herr Lacheneur ... När får ni då slut med den lilla? Martial svarade ej. Han kände den lillagt blygsamhet. Hos henne förlorado han sin fria vilja, och hvar och en af hennes blickar åstadkom hos honom en rörelse som en elektrisk ström. Om hon bedt honom taga sig till hustru, skulle han ej sagt nej... Men Marianne hade ej denna ärelystnad. Alla hen