Göteborgsposten – 25 maj 1869, sida 1

— Nin far går ut, sade han för sig sjelf. Ehuru svag han var, lyckades han släpa sig fram tillräckligt hastigt för att se att han gissat rätt. — Om min far går ut, tänkte han ytterligare, kan det ej vara för annat än att begifva sig till herr Lacheneur . .. således förtviflar han ej helt och hållet. En fåtölj stod nära honom, han sjönk deri, ämnande att vid fönstret invänta fadrens återkomst för utt några sekunder tidigare få veta sitt öde. Han fick veta det efter förloppet af tre långa timmar. Blott på baron dscoroals hållning såg han att allt var oåterkalleligen förloradt; han var säker derpå, liksom den anklagade som på jurymännens dystra min läst den fällande dom de skulle komma att uttala. Han behöfde uppbjuda hela sin förmåga för att komma tillbaka till sängen, han kände sig dödligt matt. Men snart skämdes han öfver denna svaghet, som han ansåg ovärdig. Han ville veta hvad som passerat, fråga efter detaljerna. Han ringde och tillsade betjenten att han önskade tala med sin far. Baron dEscorval dröjde ej att infinna sig. — Nåväl? ... frågade Maurise. Blotta tonen hvari denna fråga framställdes lät herr dkscorval ana att Maurice fått reda på hvar han varit. Hvad skulle det således ha gagnat till att neka? — Lacheneur har varit döf för alla mina skäl och böner, svarade han i dyster ton ... Det återstår blott att vara undergifven, min son, utan miosta hopp. Jag vill ej säga dig att tiden skall borttaga ända till minnet af en