Göteborgsposten – 25 maj 1869, sida 1

Marianne vacklade under detta hårda slag och öfverfölls af en nervös skakning från hufvud till fötter. — Är det möjligt! ... stammade hon, store Gud . . . hvilken skam!... hvilken förödmjukelse! .. — Nåväl! återtog Lacheneur kallt, hvad är det då som förvånar dig?... Väntade du dig ej det den dag då du, såsom lydig dotter, underkastade dig att för befordrande af mina planer mottaga dender marquis de Sairmeuscs sadda och hjertlösa hyllning ?... Du måste bereda dig på ännu större förolämpningar ... Hvem vet hvad din nobla vininna, fröken de Courtomieu, nu skall säga om dig... Men det rör oss föga!... — Men Maurice! Maurice skall förakta mig... Jag kan uthärda allt, utom detta... Herr Lacheneur svarade ej, Mariannes förtviflan var hjertskakande; ban kände att han blef vek och gick tillbaka in. Han anade rätt. I afbidan på att finna en henne värdig hämnd, beslöt fröken Blanche att betjena sig af ett vapen som svartsjukan och hatet alltid finna till sin tjenst: Två eller tre afskyvärda, af henne uppdiktade historier, som hon tvingade tant Medie att öfverallt upprepa, frambragte emellertid ej den verkan hon hoppats. Mariannes rykte var förloradt, men Martial, långt ifrån att upphöra med sina besök hos Lachencur, gjorde dem mera långvariga och talrika. Han höll tillochmed vakt emellanåt, fruktande att bli bedragen .. Det var under en sådan Martial en afton, då han visste att Lacheneur, hans son och Chanlouineau voro