Göteborgsposten – 24 maj 1869, sida 1

Hon tviflade visserligen ej, men hon ville se med egna ögon, alldenstund hon tillhörde de menniskor, hvilka njuta en bitter glädje af att nedstiga ända till djupet af sin olycka. Sedan hon lemnat sin far, tillsade hon derföre tant Mdie att genast kläda sig och utan ett ord till förklaring förde hon henne med sig till skogen vid Röche, till en punkt hvarifrån hon kunde se Lachencurs hus. Det var samma dag herr dEscorval kom för att begära en förklaring af sin gamle vän, Ilon såg först honom komma; kort derefter anlände Martial... Man hade ej bedragit henne... hon kunde nu gå derifrån. Men nej. Hon dömde sig att räkna de sekunder Martial tillbragte hos Marianne ... Herr dEscorval dröjde att komma ut, hon såg Martial skynda efter honom och tala med honom, Hon andades åter... Hans besök hade ej räckt en halftimma, och utan tvifvel skulle han aflägsna sig. Ingalunda. Efter att ha helsat på baronen gick han tillbaka uppför kullen och steg åter in i Lacheneurs hus. — Hvad skola vi göra här? frågade tant Medie. — Ah! låt mig vara i fred!... svarade Blanche i hård ton; tig!... Hon hörde uppifrån heden ljudet af åkdon, hästtramp, pisksmällar och eder. De kärror, på hvilka herr Lachencurs effekter voro lastade, anlände. Samma ljud hörde Martial från huset, ty kan kom nt,