Göteborgsposten – 24 maj 1869, sida 1

Slutligen fattade han dock sitt beslut och aflägsnade sig sakta och liksom ogerna ... Marianne, som stannat qvar i dörren, gjorde en vänlig afskedsåtbörd åt honom. — Jag vill tala med denna varelse! utropado fröken Blanche . .. Kom, tant Mådio ... det måste sko... Det var otvifvelaktigt att om Marianne i detta ögonblick befunnit sig så nära, att hon kunnat höra fröken de Courtomieu, skulle denna ha yppat de lidanden hon nyss utstått. Oerhörda lidanden! Under de fyra timmar hon stått och pinats, hade det hopat sig nog bitterhet i hennes själ för att förklara om ej ursäkta de värsta ytterligheter. Men mellan den plats i skogen der fröken Blanche stod till Lacheneurs hus var en sträcka af nära tvåhundra alnar och dertill en mycket sluttande, sandig och obeqväm mark, här och der beväxt med ljung och buskar. Fröken Blanche behöfde en minut för att passera denna sträcka, och denna minut var nog för att hon skulle hinna ordna sina tankar. Blodet som rusat åt hennes hufvud och förblindat henne återtog sitt regelmessiga lopp, hon såg klart, hon blef åter sig lik, kall och förställsam. Hon hade ej hunnit fjerdedelen af vägen förrän hon bittert ångrade att ha visat sig. Men nu kunde hon ej vända tillbaka, ty Marianne, som stod på tröskeln till huset, borde ha sett henne. Nu måste hon draga fördel af den återstående delen