Göteborgsposten – 24 maj 1869, sida 1

och efter honom syntes herr Lacheneur, hans son, Chanlouincau och Marianne. i Alla började genast att aflasta kärrorna och af den unge marquis de Sairmeuscs rörelser tycktes det som om han ledde detta bestyr; han gick, kom, talade med alla i menniskor och värdigades tillochmed då och då gifva en handräckning. — Han är i detta hus liksom hemma hos sig sjelf, sade Blanche för sig sjelf... huru afskyvärdt! en adelsman. Ahl! denna farliga varelse skulle kunna få honom att göra allt hvad hon ville... Det var ej slut härmed ... en tredje kärra syntes, dragen af en enda häst, och lastad med blomstervaser och buskväxter. Denna syn frånryckte fröken Blanche ett skri af raseri, som borde uppväcka förfäran i tant Medies hjerta. — Blommor! sade hon i dof ton, liksom åt mig. Men till mig skickar han en bukett och för henne plundrar han Sairmeuses trädgård på dess växter. — Hvad är det du talar för slag om blommor? frågade den stackars tanten. Fröken Blanche skalle velat svara, men orden ville qväfva henne... Och likväl tvingade hon sig att qvarstanna der tre långa timmar, hela den tid som åtgick för att inbära allt... Kärrorne hade dragits bort för en lång stund sedan, då Martial slutligen visade sig på tröskeln till huset. Marianne hade följt honom ut och de samtalåde ... Han tycktes ej kunna besluta sig för att gå...