Göteborgsposten – 21 maj 1869, sida 2

—— — Förrådd! ... sade hon för sig sjelf i raseri; öfvergifven .. och för hvem? för en flicka utan börd... för Lacheneurs dotter. Men eget nog kände hon ej förbittring mot Martial. — Skulle han således ej älska mig! tänkte hon, sodan hon något hemtat sig från den första sinnesrörelsen efter detta slag, den första olyckan i hennes lif. I Denna tanke kom henne att rysa, och hon, den högi modiga arftagerskan, tviflade på sig sjelf. Hon tänkte att Martial var af nog ädel börd för att sätta sig öfver börden, nog rik för att förakta penningar, och att hon sjelf utan tvifvel hvarken var så vacker eller så förförisk som hon trodde och som smickrarne sogt henne. Hon kunde ej bli älskad ... tänkte hon och darrade vid denna tanke. I Mertials uppförande — Gud skall veta med hvilken misstrohet hon kunde erinra sig det sedan en vecka tillbaka — fanns emellertid intet som ej borde lugna henne. Han hade ej formligt förklarat sig, men det var fullkomligt klart att han gjorde henne sin kur. Hans sätt var det vördnadsfullaste, på samma gång som det vittnade om huru intagen han var af hennes behag. I vissa ögonblick hade hon gjort honom förvirrad, hon var säker derpå. Hon tyckte sig ännu höra darrningen i hans röst vid några fraser, som han mumlat i hennes öra ...