Göteborgsposten – 21 maj 1869, sida 1

Med hvilken fullkomlighet spelade hon ej för MirtiaRa den första kärlekens gudomliga komedi! Han kunde märka den naiva blygheten och den jungfruliga rädslan hos detta hjerta, som tycktes börja slå för honom. För ett enda ord blef hon förvirrad. Hon dolde sina sköna ögon tilll hälften under de mjuka fransarne af hennes ögonlock. Hvem hade lärt henne denna kokettericis raffinerade politik? ... Man påstår att klosterpensionen är en god skola för dylikt. Men hvad man ej lärt henne, hvad hon var o om, det var att de aldra listigaste koketter bli narrade på sitt bedrägeri, att de största hycklerskor alltid sluta med att utgjuta verkliga tårar. Hon förstod det en afton då hertig de Sairmeuse skämtsamt omtalade att Martial hvarje dag gick till Lacheneur. kunnig Hvad hon då kände kunde ej jemföras med den svartsjuka eller snarare vrede som förut upprört henne. Det var en bitter, stickande, outhärdlig smärta, känslan af ett glödhett jern som brände hennes kött. Första gången hade hon tänkt på att hämnas och bibehållit sin kallblodighet; denna gång kunde hon det ej. För att ej förråda sig måste hon hastigt lemna salopgen. Hon gick och stängde in sig på sitt rum och utbröt i snyftningar. — — Skulle jag således älska honom! ... mumlade hog, upprörd och förskräckt. Ja, så mycket hon var i stånd att älska.