Göteborgsposten – 20 maj 1869, sida 1

med detta utscende af ungdomlig öppenhjertlighet, som han så vil visste antaga, och i mycket hastig ton: — Jag hoppas, min herre, sade han, att ni skall ursäkta mig att jag följt er. Jag hyllar ej samma politiska trosbekännelse som ni, jag afskyr hvad ni beundrar, men jag är hvarken passionerad eller hatfull som era fiender. Dertöre säger jag till er: i ert ställe skulle jag resa ... : Gränvsen är närbelägen, en god häst och en stunds galopp, sedan är man i säkerhet .. Farväl! I Utan att vänta på svar aflägsnade sig marquisen derefter. Herr dEscorval var helt förvirrad. — Man skulle kunna tro att en sammansvärjning är å bane för att jaga bort mig, mumlade han. Men jag har starka skäl att betvifla uppriktigheten af denne unge mans j välmening. i Martial var redan langt borta. Om han varit mindre upptagen af sina tankar skulle han kunnat varsebli två gestalter vid skogsbrynet: fröken Blanche de Courtomieu, åtföljd af den oundvikliga tant Mådic, hade kommit för att spionera på honom, i i Marquis de Courtomieu afgudade sin dotter; det var ett i hela trakten kändt och obestridt faktum. ; Kom man att tala med honom om fröken Blanche, försummade man aldrig att säga. i — Ni som tillber er dottor ... i Och om han sjelf talade om henne, sade han: — Jag som tillber Blanche ...