Göteborgsposten – 20 maj 1869, sida 1

sen understundom med ett slags förtviflan, det är ett andra samvete, vida strängare än det rätta... Hos marquis de Courtomicu doldes ett genomträngande skarpsinne under hans på en gäng skenheliga och högdragna yttre, under hans langa släta hår. Han dömde sin dotter efter utseendet. Han visste hvartill de äro i stånd, eller snarare, han frågade sig hvartill de ej äro i stånd, dessa blonda flickor, hvilkas hjerta är en isbit och hufvud en eldstad, som ej röras af något, men bli passionerade af allt, som förtäras af en ständig sinnesoro och styras af sålängan. — Om hon gar och förälskar sig i någon glop, är hon i stånd att utan tvekan lemna mig i sticket, tänkte han... Hvilken skandal, hvilken fick pu mitt hus och på namnet Courtomieu, som är min styrka och min ära!... Huru önskade han sig ej en hederlig ung man, som genom att gifta sig med Blanche skulle befria honom från alla sina bekymmer. Men hvar finna denne befriare? .. Marquisen hade öfverallt utbasunat, att han skulle gifva sin dotter en million i hemgift. Detta magiska ord hade naturligtvis satt en hel skara friare i rörelse, ej endast från arrondissomentet, utan äfven från angränsande arrondissementer. Olyckligtvis hade ingen enda bland dem haft lyckan behaga fröken Blanche, äfven om några anstodo herr de Courtomieu temligen väl. (Forts.)