Göteborgsposten – 20 maj 1869, sida 1

Men verkliga förhållandet var, att han skulle gifvit till mycket, tredjedelen af sin förmögenhet för att vara befriad från henne. Denna unga smäålcende flicka, som ännu tycktes vara ett barn, hade förstatt att taga ett absolut välde öfver honom, som hon missbrukade. Enligt hans eget uttryck, pehandlade hon honom de dagar då hon var vid daligt lynne som en trumma. Men marquisen var trött på sm dotters despotism. Han var trött på att få böja sig för alla hennes nycker... och Gud ma veta att hon hade sådana! Han hade gifvit tant Mådic åt henne, men på tre månader hade den fattiga slägtingen blifvit så uppmjukad och böjlig, att hon knappt kunde räknas för något. Ofta blef marquisen uppstudsig, men nio gånger af tio fick han dyrt betala sina upprorsförsök. När fröken Blanche på ett visst sätt på honom häftade sina ögon, kalla och hårda som stal, försvann allt hans mod. Hon använde ironien som cn förgiftad dolk emot honom, och i som hon kände hans svaga punkter träffade hon med en beundransvärd sikerhet. Hon kände till sin fars lif, och emellanåt generade hon sig ej för att kasta honom i ansigtet sådana handlingar ur det förflutna som han heldst skulle ha velat glömma. Hon hämnades grymt herr de Courtomicus tre hustrur, tre olyckliga som, efter hvad sqvallret påstod, hade haft sin skärseld här på jorden. — Det är ej en dotter jag har, tänkte herr marqui