etaga något mot Sairmeuserna, att jag ej haft tanken på att röra blott ett hår på deras hufvuden . Jag skonar dem, emedan jag nödvändigt behöfver dem. De skola hjelpa mig utan att ana det! Lacheneur talade denna gång sanning; man såg det på honom, man förstod det af hans ton. Men herr dEscorval låtsade tvifla derpå. Han trodde att om han helt kallblodigt kunde underblåsa den olyckliges vrede, skulle han få honom att blotta sina tankar fullkomligt. Det var derföre med en min af förolämpande misstroende som han sade: — Huru är det möjligt att tro på era eder efter de bekännelser ni gjort! ... Försöket misslyckades. En sista stråle af förnuft visade Lacheneur snaran; allt hans lugn återkom liksom genom förtrollning. — Må vara, herr baron, sade han, tro mig ej. Men ni skall af mig ej få ett ord vidare i detta ämne; jag har redan sagt för mycket. Jag vet att endast er vänskap leder er, min erkänsla är stor, men jag kan ej svara er. Händelserna ha gräft en afgrund mellan oss, må vi ej försöka öfverhoppa den! Hvarföre återse hvarandra? ... Jag måste för er upprepa hvad jag i går sade till abbe Midon. Om ni är min vän, så återkom aldrig mera hit, hvarken natt eller dag, under hvad slags förevänning som helst.. Om man skulle säga er att jag vore döende, så återkom ändock ej, huset är olycksbringande. Och om ni möter mig, vpå vänd er om, undvik mig som en pestsmittad, hvars vidrörande skulle medföra döden a jag ej ämnar