— Med andra ord, sade han i uppretad ton, ni gör er dotters heder och rykte till insatser i det spel hvari ni inlåter er .. Detta var för mycket. Alla de rasande passioner som Lecheneur till detta ögonblick undertryckt utbröto på en gång. — Nåväl! ja!... utropade han med en ryslig ed, ja, ni har sagt det. Marianne bör vara och skall bli redskapet för mina planer... Ah! den man som befinner sig på samma ståndpunkt som jag återhålles ej längre af de konsiderationer som lägga band på andra menniskor. Förmögenhet, vänner, familj, lifyet, hedern, allt har jag på förhand uppoffrat. Må min dotters dygd gifvas till spillo, må hon sjelf gifvas till spillo, hvad gör det mig, blott jag lyckas! .. Det var förfärande att se hans energi, hans sanatism; hans knutna händer hotade osynliga fiender, hans ögon voro blodsprängda. Baronen fattade tag i hans rock, liksom om han fruktat att han skulle undslippa honom... — Ni erkänner det således, sade han ... Ni vill således hämnas på Sairmeuserna och ni har gjort Chanlouineau till er medbrottsling. Men Lacheneur frigjorde sig med en häftig rörelse. — Jag erkänner ingenting, svarade han ... Men jag vill lugna er. Han höjde upp sin hand och yttrade i högtidlig ton: — Inför Gud som hör mig, svär jag vid allt som är mig heligt på jorden, vid minnet af min döda hustru, att