ver en afskeds-konsert å mindre teatern, hvarefter hon afreser till London. Från Utlandet. Det var d. 10 d:s, den tionde Maj 1869 således, som de från öster och vester sig närmande ändpunkterna af den nordamerikanska Stillahafsbanan sammanknötos i närheten af mormonstaden vid Saltsjön. Denna dag skall stå såsom en vigtig märkedag i historien — och man kan i denna stund beräkna följderna af detta storverk, som måste fylla hvarje bröst med bäfvan, med stolthet. Denna nu lyckligt uppnådda förbindelse mellan Förenta Staternas öster och vester är det synliga tecknet af en makts tillväxt, hvilken, man må tänka om densamma hvad man vill, måste bli ett af de förherrskande elementerna i framtidens verld. Den är förverkligandet af drömmar, hvilka i många ännu lefvande menniskors ögon föreföllo lika vilda och galna som en verklig dåres, Unionens utsträckning från Atlanten till Stilla Hafvet blir nu för första gången en bestämd verklighet, och om dess innevånare icke hängifva sig åt en dåraktig dröm att vilja genast eller för fort utbreda sig i latitudens såväl som longitudens riktning, så skola de ha mycket att göra för kommande generationer i att fylla de vidsträckta konturerna af sitt rike. För 100 år sedan utgjordes Förenta Staterna ännu blott al några stackars kolonier lävgs Atlantens kust, med föga politisk gemensamhet och skilda från hvarandra genom flera veckors svåra resor. I början af detta århundrade hördes många olycksspådomar, derför att amerikanarne bemäktigat sig Louisiana. Man befarade att derat en förtidig söndring skulle bli foljden. Dessa farhågor voro ej onaturliga, hade icke jernvägarne kommit, kunde de redan ha besannats. Ända hittills har Californien varit ett bihang, fasthållet genom en mycket tvifvelaktig länk. Dess snabba utveckling kunde riktas till oberoende och sjelfständighet. Californien tog i sjelfva verket också mycket ringa del i den sista kampen; betolkni gen ville aldrig gå in på att taga greenbacks för guld; och den skickade endast några få frivilliga till Unionsarmåen. Nu skall den vara bunden vid östern med jernvägens vigselring; San Francisco skall ligga Newyork närmare än Boston låg Filadelfia i Unionens första dagar; och the rays of the general Government (den gemensamma regerivgens stråJar), för att ingenting säga om dess skatter, skola nu kännas. Det är naturligt, att den stora Stillahafsbanan skall lemna sitt mäktiga bidrag till enande af Unionens olika stater. Vår tids förbindelsemedel ha i detta afseende en stor och betydelsefull roll att spela — en roll som för öfrigt ingen numera förnekar: de undanrödja gränserna mellan befolkningarne, öka gemensamheten i deras intressen, afnöta kantigheterna och lära dem känna hvarandra tillräckligt, för att först tolerera hvarandra och sedan umgås som fränder. Fransmannen Tocqueville säger visserligen i sitt märkvärdiga arbete om Demokratien i Amerika, att den centrala makten skulle efter hand aftaga mer och mer samt undergräfvas. Motsatsen visar sig tydligen bli fallet. Genom jernvägarne och telegrafen försvinna afstånden, och de olika staterna gravitera allt säkrare och i mera bestämda banor kring sitt centrum. Men Stillahafsbanans fullbordande har ej blott denna stora nationala betydelse; den har äfven en kosmopolitisk sådan. Kina är nu bragt närmare Newyork, såväl som Oalifornien. Tillgången till det billigaste arbete i verlden har öppnats. Ingen kan beräkna, af hvilken verkan det skall bli på Amerika, om en större del af det Himmelska Rikets 300 millioner innevånare på fullt allvar få i sina hufvuden, att rikta sin uppmärksamhet på ett nytt arbetsfält. En bro har slagits öfver den djupa klyftan mellan dem och ett land, der de kunna med fördel användas, och det är omöjligt att tänka sig, till hvilken grad de kunna begagna sig al de lättade förbindelser, som nu erbjudas. Kortligen, verlden har blifvit mindre. Vi tycktes en gång inneha en liten ljuspunkt midt i en oändlig trakt af mörker och tjocka. Nu har mörkret skingrats, och vi börja erfara en känsla, som om vi plötsligt öfverflyttats till någon liten besynnerlig planet, der vi knappast kunna armbåga oss fram. Vi ha fått tag i en eller ett par länkar af denna gördel omkring jorden, som en gång syntes så vid och nu är nästan obeqvämt smal. Ur poetisk syn punkt är förändringen ingalunda fördelaktig. Dessa stora ödemarker, der geograferna satte elefanter i st. s. städer, bli för trånga för att kunna erbjuda något gömställe ens för Brigham Young; Eldorado och det besvansade folket och de hundhufvade menniskorna, ja, tillochmed Amazonerna ha försvunnit ur verldens åsyn. Med ett ord, fantasiens rymder bli mindre; verlden bebos snart endast af helt tarfliga menniskor, som arbeta för sin kropp och, må vi hoppas det, äfven för sin själ; vi skola snart alla känna hvarandra och vi skrida hän mot målet: en kropp och en anda i Christo Jesu, det är i kärleken och i medvetandet om vår odödlighet etter detta. Det stora stjernhanegret kan i dag svaja stolfare än någangin