Det var omöjligt att tvifla längre. Herr dEscorval fattade Lacheneurs händer, tryckte dem i sina och yttrade: i — Oiycklige! hvad ämnar ni göra? Hvilken ryslig hämnd rufvar ni på? — Jag svär, herr baron... — Åh! svär ej. Man bedrar ej en man af min ålder och min erfaronhet. Jag anar era planer... ni hatar Sairmeuserna mera dödligt än någonsin. — Jag! ... — Ja, ni ... om ni synes glömma, är det för att äfven de må glömma ... Dessa menniskor ha förolämpat er alltför grymt för att ej frukta er, ni inser det väl, och ni gör allt i verlden för att lugna dem. Ni ställer er in; hos dem, ni böjer knä för dem ... hvarföre? ... Emedan ni är säker på att de skola tillhöra er när ni insöft deras misstroende, och att ert slag skall träffa dem säkrare ... Han tystnade. Dörren emellan rummen öppnades och Marianne syntes. — Min far, sade hon, marquis do Sairmeuse är här. Detta namn som Marianne i förfärande lugn ton uttalade midtunder en brinnande förklaring, detta namn Sairmeuse gaf omständigheterna en sådan betydelse, att herr dEscorval stod liksom förstenad. — Har vågar komma hit, tänkte han. Haru! fruktar han ej att murarne skola falla ner och krossa honom ! Herr Lacheneur hade kastat en förkrossande blick på sin dotter. Han misstänkte heune för en list, som kunde