ej kan bevilja mig dem idag, skall jag återkomma i morgon... i öfvermorgon ... alla dagar ända tills jag kan A få vara ensam med er. Sålunda ansatt, insåg herr Lacheneur att han ej kunde undvika detta samtal; han gjorde en åtbörd som en person, hvilken är tvungen att underkasta sig en sak, och yttrade till sin son och Chanlouineau: — Lemna rummet ett ögonblick. De gingo och då dörren var stängd efter dem, fortfor Lacheneur: — Herr baron, jag vet mycket väl hvilka skälen till ert besök äro. Ni vill ännu en gång begära Mariannes hand för er son... Jag vet att min vägran varit nära att döda Maurice; var öfvertygad att jag lidit djupt deraf... Men min vägran är fortfarande lika bestämd, oåterkallelig. I hela verlden finnes ej en makt som skulle vara i stånd att förmå mig ändra beslut. Fråga mig ej om bevekelsegrunden för mitt beslut, jag omtalar den ej .. tro mig att den är vigtig..-. — Äro vi då ej era vänner? ... — Ni!... min herre, utropade Lacheneur i en ton af den djupaste tillgifvenhet, ni!... Ah! ni vet det väl, ni äro de bästo, de enda vänner jag har härnere!... Jag skulle vara den lägste, den uslasto bland menniskor, om jag ej ända till min sista suck bevarade det dyrbara minnet af er godhet. Ja, ni äro mina vänner, ja, jag är er tillgifven ... och det är just derföre som jag svarar er: nej, nej, aldrig! ...