har sitt högqvarter i New-Orleans. Många af de inflytelserika tidningarne i Förenta Staterna, deribland ÅNewyork IIerald, förklara det för en afgjord sak, att antingen måste Cubas oberoende erkännas, eller ock måste det komma till ett krig, och det kan ej vara något tvifvel underkastadt, att dessa tidningar uttrycka den allmänna meningen. Presterskapet i Frankrike tager i allmänhet parti för regeringens kandidater vid valen. De biskopars valcirkulär, som man hittills känner, lägga dock äfven vigt derpå, att kandidaterna skola vara äkta katolskt sinnade. Biskopen af Chambery har rentut förordat de båda officiela kandidaterna i sitt stift. I Paris återigen cirkulerar en ny socialistisk vallista. Densamma föreslår följande kandidater: Felix Pyat (den bekante montaynard, som bor i London och för kort tid sedan blifvit dömd för manitestet från Commune råvolutionnaire), Dalton ShÅee (den bekante ex-pairen och socialisten), Bancel (ollivieris konkurrent), Flourens (dömd för sina tal på de allmänna mötena), Raspail (f. d. folkrepresentant och socialist), Jules Vallis (dömd många gånger för pressförseelser), Bisson (dömd för delaktighet i Juni-upproret), Briose (solktalare), Vidal (f. d. folkrepresentant). Dessa kandidater löreslås af en socialistisk komitå, hvilken på samma gång offentliggör ett program helt och hållet å la 1848. Bland kejsardömets talangfullaste försvarare inom pressen är Clment Duvernois, redaktör för det under kejsarens auspicier nyligen bildade bladet Åle Peuple. Denne Duvernois har äfven uppträdt som kandidat i departem. Öfra Alperna. I ett tal till sina valmän har han med bifall utvecklat sin åsigt om, att Frankrikes framtid är oåtskiljelig från kejsardömet och friheten. Han hade äfven nog mod att yttra sig om Frankrikes utrikes politik, i afseende på hvilken han sade: Man sammanblandar ständigt tvenne saker, neml. den i Tyskland försiggångna omhvälfningen, hvilken öfverensstämmer med pragerfreden, och den fortsatta omhvälfning, som Preussen i strid med pragerfreden dels redan företagit och dels håller på att töretaga; den förra, som ej utan skäl kan kallas Frankrikes verk, har det erkänt, den senare har det aldrig erkänt och skall aldrig erkänna den, så länge det står upprätt .