tvinga honom att blotta sig. Under en enda sekund förvredos hans drag af de mest rasande passioner. Men genom on ytterlig ansträngning af sin vilja lugnade han sig. IIan sprang till dörron, stötte undan Marianne, lutade sig in i andra rummet och sade: — värdigas ursäkta, herr marquis, om jag tar mig friheten bedja er vänta; jag håller på att gora upp en sak, men ir på ögonblicket till er tjenst ... Det låg hvarken förvirring eller vrede i hans ton, men deremot en djup vördnad och liksom en djup känsla af tacksamhet. Sedan han yttrat detta, stängde han dörren efter sig och vände sig mot herr dEscorval. Med korslagda armar hade baronen bevittnat denna scen. Han hade derunder utscendet af en man som ej tror på sina egna sinnens vittnesbörd. — Sålunda, sade han till Lacheneur, kommer denne unge man hit, till ert hem? — Nästan alla dagar... men ej vid denna tid utan något senare. — och ni mottager honom!... — Af allt mitt hjerta, herr baron. Skulle jag ej vara känslig för den ära han gör mig!... För öfrigt ha vi allvarsamma intressen att afhandla ... Vi sysselsätta oss med godset Sairmeuses angelägenheter ... Jag får gifva honom en oändlig mängd detaljer rörande skötseln... (Forts.)