Göteborgsposten – 14 maj 1869, sida 1

genting mer. Jag kan endast hoppas på denna summa af herrarne Sairmeuses ädelmod. Denna fras i hans mun hade baronen så föga väntat sig, att han ej kunde afhålla sig från att göra en åtbörd uttryckande den yttersta förvåning. Herr Lachencur förstod denna åtbörd och det tycktes vara af uppriktigt hjerta som han yttrade: — IIUad jag nyss sade förvånar er, herr baron? Jag kan nog förstå det. Första ögonblickets vrede narrade mig att yttra några löjliga ord!... Men jag lugnade mig och insåg min orättvisa. Hvad ville ni att hertigen skulle göra? Borde han gjort mig en present af Sairmeuse? Han var en smula häftig, jag erkänner det, men det ligger i hans lynne, i grund och botten är han den bästa menniska 1 verlden. — Har ni då återsett honom? ... — Honom, nej; men jag har återsett hans son, herr marquisen. Jag följde honom till slottet för att utvisa de saker som jag önskar behålla ... Åh! det gick ej an att säga nej, mun ställde allt till min disposition, allt. Jag har valt ut hvad jag velat, möbler, kläder, linne . .. Man skall föra alltsammans hit och jag kommer att bo som en herre... — Ilvarföre ej skaffa er ett annat hus? dethär ... — Dethär behagar mig, herr baron! dess läge isynnerhet anstår mig. I sjelfva verket, hvarföre skulle ej Sairmeuserna ha ångrat sitt förhatliga uppförande? Var det omöjligt att La