Göteborgsposten – 13 maj 1869, sida 2

tade derefter Mariannes hand, hvilken han ömt tryckto mellan sina och yttrade: — Maurice älskar er, ni älskar honom, ni lider, han har varit nära att dö, och likväl stöter ni honom till. baka! ... — Jag måste, min herre. — Ni säger så åtminstone, kära olyckliga barn; ni säger det och tror det. Men jag, som söker anledning till denna omätliga uppoffring, kan ej finna någon sådan, Ni måste för mig yppa denna anledning, Marianne, ni måste det... Hvem vet om ni ej låter uppskrämma er af hjernspöken, som min erfarenhet inom ett ögonblick skulle kunna skingra? ... Har ni ej förtroendo till mig, är jag ej er gamle vän? ... Det kan vara möjligt att er far under inflytandet af sin förtviflan fattat något utomordentligt beslut . . . Tala, vi skola bekämpa det gemensamt. Lacheneur vet huru oegennyttig min vänskap är för honom, jag skall tala med honom, han skall lyssna till min röst... — Jag har ingenting att meddela er, min herre! ... — Huru! ... Ni kan ha det förfärliga modet att förbli obeveklig då en far knäfaller för er! Marianne, ni håller min sons lycka, lif, förnuft i era händer... Tårarne strömmade vid dessa ord ur Mariannes ögon och hon drog hastigt tillbaka sin hand. — Ah! ni är grym, min herre, utbrast hon, ni är utan medlidande!... Ni ser då ej allt hvad jag lider!... Nej, jag har ingenting att säga er!... Hvarför komma och rubba mitt mod då jag behöfver hela min energi för att kämpa mot förtviflan ... Må Maurice glömma mig och