Göteborgsposten – 13 maj 1869, sida 2

Han granskade Marianne och fann hennes utseende nästan oförindradt. Utom det att hon var blek, hade hennes skönhet fatt ett egendomligt rörande uttryck, liksom ett sublimt aterskon af fylld pligt och undergifven upp: offring. Tänkande på sin son blef han emelertid förvånad af att sc detta lugn. — Ni frågar ej efter nyheter från Maurice? ... yttrade han i förebrående ton. — Jag erhållit sådana i dag, liksom alla dagar, min herre. Jag vet att han är bättre och att han från och med igår tillochmed fått äta något... — Ni tänker då på honom?... Hon darrade. En flyktig rodnad spred sig fram från hennes hals till hennes panna, men det var i en nästan lugn ton som hon svarade: — Maurice vet nog att det ej skulle stå i min makt att glömma, tillochmed om jag önskade det... — Men ni har likväl sagt honom, att ni gillar er fars vägran! ... — Ja, jag har sagt honom det, herr baron, och jag skall ha mod att upprepa det. — Men ni har gjort Maurice förtviflad, olyckliga barn; han har varit nära döden! ... Hon höjde stolt på hufvudet, sökte herr dEscorvals blick, och då hon funnit den, yttrade han: — Betrakta mig, min herre! Tror ni att ej äfven jag lider? IIerr Ad Escorval stod ett ett ögonblick förstummad, fat