Göteborgsposten – 13 maj 1869, sida 1

Det bestod af en bottenvåning, indelad i tre rum och var täckt med halm. Framför detsamma var en liten trädgård, hvarest några fruktträd växte jemte ett vinträd, hvars grenar sträckte sig längsefter taket. Den var en obetydlighet, denna trädgård. Men dess anläggande på en ofruktbar mark hade kräft stort mod och en oerhörd ihärdighet af den aflidna tant Lacheneur. Under de tjugo sista åren af sitt lif hade denna gamla bondqvinna aldrig enda dag försummat att ditbära två eller tre korgar bördig jord, som hon fick hemta på mer än en half lieues afstånd derifrån. Det var nu nära ett år sedan hon dog, men den lilla stig som hon trampat upp öfver heden för sitt dagliga värf var ännu fullkomligt tydlig. Det var på denna stig herr dEscorval gick fram, då han trogen sin föresats begaf sig till Mariannes far i förhoppning att få honom att yppa hemligheten af hans oförklarliga uppförande. Hans tankar voro så lifligt upptagna af det sista försök han stod i begrepp att göra, att han knappt märkte den tryckande värmen då han midt på dagen steg uppför den ojemna kullen. Hunnen till toppen deraf stannade han emellertid för att hemta andedrägten, och under det han torkade sin panna vände han sig om för att taga en öfverblick öfver den väg han tillryggalagt. Detta var första gången han befann sig på detta ställe ; han blef förvånad öfver den vidsträckta utsigt han hade. Från denna plats, den högst belägna i trakten, kunde