Göteborgsposten – 13 maj 1869, sida 1

man se hela Oiselledalen. Man såg dessutom fullkomligt tydligt, trots afståndet, det fruktansvärda citadellet vid Montaignac, bygdt på en nästan otillgänglig klippa. Denna sista omständighet frapperade honom ej för tillfället. Lacheneurs hus upptog hela hans uppmärksamhet. Han föreställde sig lifligt hvad denne olycklige man måste ha lidit, som helt oväntadt fått utbyta det praktfulla slottet Sairmeuse mot denna eländiga boning. — Ack! tänkte han, huru mången finnes ej hvars förnuft ej kunnat motstå långt mindre pröfningar ... Men han hade brådtom att få ljus i saken och gick att klappa på husets dörr. — Stig in! sade en röst. Genom ett litet hål i dörren hängde ett litet snöre ut, bestämdt att upplyfta klinkan innanför; baronen drog på detta snöre och inträdde. Rummet, i hvilket han kom in, var litet och kalkrappadt, utan annat golf än marken, utan annat tak än halmen hvarmed huset var täckt. . En säng, ett bord och två grofva träbänkar utgjordo hela möbleringen. Sittande på en pall nära ett fönster med små grönaktiga rutor, var Marianne sysselsatt med ett broderi. Hon hade utbytt sina vackra herrskapskläder mot en kostym snarlik den vanliga bondflickor begagna. Då herr dEscorval inträdde, reste hon sig upp, och under ett ögonblick stodo de tysta midt emot hvarandra, hon skenbart lugn, han synbarligen upprörd.