Göteborgsposten – 11 maj 1869, sida 2

Det fanns visserligen en Ådoktor i Sairmeuse, men han var den inskränktaste menniska i verlden. Det var en gammal militärkirurg, som blifvit skickad tillbaka från armdåen för sin ohjelpliga oduglighet; man kallade honom Rublot. Han drack och då han blef rusig, visade han gerna en ask full af förfärande instrumenter, med hvilka han fordom, efter hvad man påsted, karfvade af ben och armar på bataljfältet. Bönderna skydde honom som pesten. När de blefvo sjuka, skickade de efter kyrkoherden. Herr dEscorval gjorde som bönderna, sedan han räknat ut att läkaren ej kunde hinna anlända förrän följande dag. Abbå Midon hade aldrig varit i någon medicinsk undervisningsanstalt; men på den tiden då han endast var vikarie, kommo de fattiga ofta vid sjukdomsfall och rådfrågade honom, hvarföre han modigt grep sig an med att studera medicin. Derigenom och med tillhjelp af praktiken hade han slutligen förvärfvat sig en insigt i läkareyrket, som ej alltid åtföljer fakultetsdiplomet. På hvilken tid man än kom och sökte honom för en sjuk person, dag eller natt, i hvad väder som helst, fann man honom beredd. Han svarade blott: Låtom oss afresa! Och när folket i trakten mötte honom på landsvägen med sin stora hatt, sin långa käpp och medikamentslådan hängande i ett band öfver axeln, blottade man vördnadsfullt sitt hufvud för honom. De, som ej älskade honom som prest, högaktade honom som menniska.