Göteborgsposten – 11 maj 1869, sida 2

Rättegångsoch Polissaker. Poliskammaren. I Lördags på eftermiddagen blef hotellvaktmastaren på Barks Hotell, Adolf Thollander, å Östra Hamngatan öfversallen af tapetsersrearbetaren C. J. Wennström, hvilken synes haft något allvorsammare groll till Tholander. ÄÅtmiastone förföljde han denne bela Östra Hamngatan utefter och slog honom till marken. Detta skedde i närheten af vattenreservoisen vid Gamle Port. Då Thollander reste sig upp, fattade Wennström tag i Thollanders ena hand, förde den till munnen och började bita i lillfingret, bvilket väl var hans mun närmast. Thollander lyckades att hastigt rycka sig lös, men i nästa ögonblick hade Wennström med båda händerna — första gången hade han blott begagnat den ena — ånyo infört det för hans kannibaliska passion utsedda offret Thollanders lillfinger i munnen. Thollander förmådde nu ej att göra motstånd, och efter en kort stund hade Wennström lyckats att helt och hållet afbita Thollanders lillfinger efter nedersta leden. Att denna gemena operation icke aflopp så hastigt, bevisades deraf, att Tuollander åtskilliga gånger hördes ropa: Han biter af mig fingret! Vid dessa rop skyndade poliskonstaplar till. De kunde, då Thollander ånyv förklarade att han fått sitt finger afbitet, icke tro att en menniska, mycket mindre en samhällsmedlem, som enligt nyare tiders åsigter skall ha lika mycket att säga som någon annan, skulle göra sig skyldig till ett så nesligt dåd. Då de fingo se den stympade och blödande fingern blefvo de dock öfvertygade och fingerteppen anträffades ganska riktigt liggande på gatan helt nära bredvid Wennström. Vid polisfo höret i går kunde icke Wennström i strid mot de bindande skälen förneka att så tilldragit sig som vittnena uppgifvit (hvilket vi här ofvan i korthet anfört). Målet blef följaktligen remitteradt till rådhusrätten och Wennström införpassades till cellfängelset. Det är nu, om vi ej minnas orätt, tredje gången på några år som dylika stympanden här förekommit. Första gången fick en poliskonstiapel sin nästipp afbiten, dock ej farligare, än att berörde näsa från att ha visat eu visg riktning mot det norrköpingska skönhetsidealet antog en karakter som icke alltför mycket skulle stött en gammal grek för hufvudet; andra gången var det, liksom nu, tro vi, ett finger som strök med för den lössläppta passionen för menniskokött, ehuru konsten då var mera i sin linda, än den nu synes vara. Huru skall det suveräna folkets smak ha utbildat sig, då vi se det nästa exemplet på kannibalism? Thollander var igår i poliskammaren närvarande. Han led dock, såsom man väl kan förstå, förfärliga smärtor i handen och armen.