Göteborgsposten – 11 maj 1869, sida 2

Allt hos honom var så ovanligt och besynnerligt, att man skulle kunnat tro honom ledas af någon annan vilja än hans cgen. Han var mycket blek, hans ögon lyste med en förfärande glans, haus åtbörder voro häftiga, tonen kort. Han talade mycket, tillochmed skämtade... — Oh! att han ej gråter! tänkte baronessan dkscorval förskräckt, det skulle jag ej frukta så mycket, och jag skulle söka trösta honom ... Det var Mauricees sista ansträngning; han gick till sitt rum, och då hans mor, som åtskilliga gånger gått till hans dörr och lyssnat, slutligen framemot midnatt beslöt sig för att gå in till honom, fann hon honom på sin säng, framstammande osammanhängande fraser... Hon närmade sig... Han tycktes hvarken igenkänna eller ens se henne. Hon talade till honom ... Han tycktes ej höra det. Hans ansigte var uppsväldt, hans läppar torra och emellanåt hördes liksom en rossling ur hans strupe. Hon fattade hans hand... Denna hand var brännande het. Och likväl frös han, hans tänder skallrade... Det svartnade för den stackars qvinnans ögon, hon trodde att hon skulle svimma; men hon kufvade denna svaghet och famlade ut till trappan, der hon ropade: — Hjelp! ... min son dör. Inom ett ögonblick var herr dEscorval i Maurices rum. Han betraktade honom, förstod huru det var fatt och rusade ut ropande på sin betjent. — Spänn för kabrioletten, befallde han och res fort till Montaignac efter en läkare... Förlora ej en minut...