Göteborgsposten – 10 maj 1869, sida 2

Man hade så ofta sagt henne, att den man borde skatta sig lyckligast af alla, hvilken hon värdigades utvåälja! Hon hade sett så många aspiranter till hennes hand söka ställa sig in hos hennes far!.. — För öfrigt, tänkte hon i det hon högmodigt betraktade sig i salongsspeglarne, är icke jag lika vacker som Marianne? — Vackrare! ... hviskade fäfängans röst; och dertill har du hvad din rival ej har: börd, qvicket, erfarenhet i konsten att behaga! Hon kände sig ega nog slughet, nog tålamod för att antaga och bibehålla den karakter, som tycktes henne mest lämplig att blända, att fängsla Martial... Det blefve en annan fråga om hon äfven efter giftermålet skulle bibehålla denna karakter, ifall den misshugade henne! ... Resultatet af dessa reflexioner var, att fröken Blanche under middagen utvecklade hela sitt genie för den unge marquis de Sairmeusoe. Hon sökte så tydligt att behaga honom att slera af bordsgästerna blefvo förvänade dorefver. För en annan skulle det ha ansetts opassande. Men fröken de Courtomieu kunde tillåta sig allt, hon visste det fullkomligt. Var hon ej den rikaste arftagerska på tio lieues omkrets? Det finnes intet förtal nog starkt att förtaga tjusningskraften hos en million kontant i hemgift. (Forts.)