Göteborgsposten – 10 maj 1869, sida 1

Jageskulle ljuga om jag sade att jag ej lidit af denna hastiga förändring ... Men jag har mod, jag skall veta att vara undergifven ... Jag hoppas att jag skali ega styrka att glömma, ty jag måste glömma! ... Fröken de Courtomicu vek åter ihop brefvet. — Ni hör, herr marquis, sade hon... fattar ni denna stolthet? Och man anklagar oss för högmod, oss döttrar af adeln! : Martial svarade ej. Förändringen i hans röst skulle ha förrådt honom, han kände det. Men huru mycket mera rörd skulle han ej ha blifvit, om han fått läsa de sista raderna i brefvet. Man måste lefva, bästa Blanche, tillade Marianne, och jag finner det ej vara någon skam att bedja er hjelpa mig. Jag arbetar rätt bra, som ni vet, och jag skulle kunna förtjena mitt lifsuppehälle med att brodera, om jag hade flera bekantskaper... Jag ämnar i dag sjelf begifva mig till Courtomieu förteckning på de personer, hos hvilka jag skulle kunna anmäla mig med cen rekommendation från er. Men fröken de Courtomieu hade noga aktat sig för att tala om denna rörande begäran. Hon hade anstillt ett prof, men ej lyckats: så mycket värre. Hon reste sig upp och mottog Martials arm för att gå tillbaka in. Hon tycktes ha glömt sin väninna och pratade på det mest glädtiga sätt, då hon vid det de närmade sig slottet blef afbruten af bullret från en mängd högljudda röster. Det var diskussionen om adressen till konungen som