Göteborgsposten – 10 maj 1869, sida 1

derföre att hon väntade sin väninna och för allt i verlden ej ville att Martial och Marianne skulle träffas. Hon älskade ej, men plågades redan af svartsjukans alla qval... Sådant var hennes skaplynne ... Hennes aningar hade för öfrigt ej bedragit henne. Det var verkligen m:ll Lacheneur som väntade henne i salongen. Den olyckliga unga flickan var blekare än vanligt, men ingenting i hennes hållning förrådde de förskräckliga qval hon under två dagar lidit. Hennes röst, då hon bad sin gamla väninna om cen förteckning på kunder, var lika lugn och naturlig som fordom, då hon bad henne komma och til:bringa en eftermiddag på Sairmeuse. Då de båda unga flickorna, som voro hvarandra så olika, omfamnade hvarandra, voro deras roller ombytta. Det var Marianne, hvilken olyckan drabbat, som höll sig lugn, det var Blanche eom snyftade. Men under hela tiden som fröken Courtomieu skref upp namnen på sina qvinnliga bekantskaper, längtade hon blott efter att ett gynnsamt tillfälle skulle erbjuda sig för henne att få bekräftelse på de misstankar som blifvit väckta hos henne af Martials förvirring. — Det är obegripligt, sade kon till sin väninna, otänkbart att hertig de Sairmeuse låtit er bli bragta till deuna ytterlighet!... Mariannes rättskänsla var så stor, att hon ej ville låta denna anklagelse hvila på den man som så grymt behandlat hennes far,