Göteborgsposten – 7 maj 1869, sida 1

i — Må vara... jag förstår väl det... men skall han äfven leta upp en man åt Marimne? — Hon har redan funnit en sådan, min fröken .. Jag har hört talas om att hon skall gifta sig med on ung man i trakten, som har någon förmögenhet, en viss Chanlouineau. Den lilla pensionsflickan var slugare än Martial. Hon lät honom undergå ett ordentligt förhör utan att han märkte det. Hon kände en viss förargelse af att finna honom så väl underrättad i allt som rörde Marianne Lacheneur. — Och ni tror, herr marquis, sade hon, att detta är det parti hon drömt sig?. .. Nå!... Gud gifve att hon blir lycklig; ingen kan önska det högre än vi, ty vi älska henne mycket här... ja, mycket. Är det ej så, tant Medie? Tant Medie var den gamla damen som satt bredvid fröken Blanche. Jo, mycket, svarade hon. Denna tant eller snarare kusin var en fattig slägting som Conrtomieu tagit i sitt hus och som fröken Blancho lät dyrt betala sitt bröd; hon hade dresserat henne att spela rollen af eko. — IIvad som gör mig otröstlig, återtog fröken Blanche, är att jag ser förbindelser brutna som voro mig kära. .. Men hör på hvad Marianne skrifver. (Forts,)