Göteborgsposten – 7 maj 1869, sida 1

— De känna hvarandra! ... tänkte han. Tanken på ett intimare förhållande mellan dessa båda unga qvinnor, som båda väckt hans passion, förvirrade honom utomordentligt. I nästa ögonblick hade hvarje spår af hans förvirring försvunnit, men fröken Blanche hade märkt den. — Hvad betyder detta?... — Hvad betyder detta? ... sade hon helt orolig för sig sjelf. Ilon fortfor dock i den naturligaste och oskyldigaste ton: — Ni bör ha sett den stackars Marianne, herr marquis, eftersom hennes far var förvaltare på Sairmeuso. — Ja, jag hur verkligen sett henne, min fröken, svarade Martial enkelt. — Är hon ej utomordentligt skön och tycker ni ej alt hennes skönhet är af ett helt egendomligt slag, som genast slår an? En mer oerfaren person än marquis de Sairmeuse skulle ha protesterat. Han begick ej detta fel. — Ja, hon är mycket skön, sade han. Denna uppriktighet förbryllade fröken Blanche något, och det var med en min af tillgjordt medlidande som hon tillade: i — Stackars ficka! ... hvad skall bli af henne nu då hennes far åter nödgats taga till plogen för att uppehålla sig? — Åh! ni öfverdrifver, min fröken; min far skall i alla händelser rädda Lacheneur från att råka i förlägenhet.