Göteborgsposten – 5 maj 1869, sida 2

me ——A — Fran Utlandet. England är mycket upprördt. Det har också träffats al tvenne samtidiga ganska obehagliga händelser, neml. amerikanarnes vägran att ingå på någon enligt engelsk synpunkt billig uppgörolse rörande Ålabamafrågan och feniernas nya oroligheter på Irland, hvilka båda på nytt visa, huru afgjorda fiender England verkligen har. Förhandlingarne i den amerikanska senaten ang. Alabamafrågan egde rum i ett hemligt sammanträde, och det var senatorn Sumner, som i sin egenskap at ordförande i utskottet för de utrikes angelägenheterna utvocklade skälen för förslaget om fördragets förkastande. Flera senatorer af båda partierna understödde honom, och senaten anslöt sig så bestämdt till bonom, att blott en röst, hvilken tillhörde demokraten MÖreery från Kentucky, afgafs mot utskottets betänkande. Fastän sammanträdet var hemligt, sörjde senaten likväl för, att Sumners tal kunde oktentliggöras, och detta skedde derpå mediden uttryckliga förklaring, att talet angifver det amerikanska folkets åsigter om Alabamafrågan. Det nya amerikanska sändebudet i England, mr Motley, är en vän till Sumner, hvars åsigter han delar, och de instruktioner, som Motley medför till England, skola öfverensstämma med de åsigter, som framhöllos i se naten. Man får således af senator Sumners tal upplysning om den ståndpunkt, som Förenta Staterna intaga i Alabamafrågan, sedan Grant ötvertagit presidentskapet, och denna ståndpunkt är i hög grad fientlig mot England. Samma fördrag, som tillochmed de amerikanskt sinnade tidningarne i England betecknat såsom den yttersta eftergiften å Englands sida, har af Sumner förklarats vara alldeles oancagligt. Ett fördrag, sade han, hvilket i st. f. att undanrödja en bestående svårighet lemnar hat och agg efter sig, kan ej vara ett afgörande af en international tvist; det är ej annat än en snara. Sådan är karakteren af detta fördrag; det egentliga besvärsmålet är alls icke berördt, och känslan al orätten är qvar, ty der finnes ej ett ord om ånger eller erkännande, och der finnes ej heller något, hvilket ser ut som en ersättning. Sumner återkom ständigt till, att England måste erkänna sin orättvisa mot Förenta Staterna och sin häraf följande skyldighet att gilva dem ersättning, i det han upprepade gånger omtalade i de mest närgångna ordalag dess uppträdande under det borgerliga kriget; och han törklarade, såsom nästan alla amerikanska statsmän, att den egentliga orsaken ull Förenta Staternas klagomål låg deri, utt England vid det borgerliga krigets utbrott, endast fyra veckor efter fästet Summers bombardering, erkänt de upproriska Sydstaterna som krigförande part. De skal härför, som från engelsk sida antörts, blefvo utförligt bemötta, och Sumner betecknade det särskilt som hårklyfveri, då England lade så stor vigt uppå, att Lincoln förklarat Sydstaternas hamna: i blokadtilistånd. Den dåvarande amerikanska regeringen hade ej fäst den betydelse vid ordet blokad, att hon skulle dermed ha erkänt Sydstaterna sör krigförande part; hon hade endast begagnat sin lagliga myndighet till att afspärra de sydliga hamnarne, och om det i proklamationen derom sagts, att hamnarne voro tillslutna i st. f. blokerade, skulle hela den engelska bevisningen varit en fullständig omöjlighet, fastän det sakriska förhållandet varit det samma. Detta erkännande af Sydstaterna kallade Sumner för en Åskamlig handling. Fastän den engelska regeringen vetat, att elt amerikanskt sändebud var under vägen, hade hon utfärdat sin 8. k. neutralitetsförklaring före hans ankomst. Sumner skildrade derpå utförligt, huru man i trots af det amerikanska sändebudets och den amerikanska konsulns protester byggt sydkapare i engelska hamnar, och att dessa kapare ötverallt åtrönt bevis på engelsmännens sympati. Sumner tillade: -Hurraropen från ett britiskt passagerarefartyg, som mötte ÅAlabama, uppmuntrade sjöröfveriet, och bitallsropen från underhaset uppmuntrade Ålabamas byggmästare, då han hånade John Bright, derför att denne tog de amerikanska institutionerna i försvar. Den maritima delen af upproret hade ej haft silt säte i Amerika, utan i England. För ett sådant beteende borde afbön göras, och så hade England äfven betett sig vid föregående tilltäilen, hvar