Göteborgsposten – 5 maj 1869, sida 1

— Få vi ej den äran, frågade hertigen, att uttryck vår vördnad för fröken de Courtomieu? — Min dotter bör vara i salongen med vår gamla kusin, svarade Marquis de Courtomieu i tankspridd ton ...l såvida de ej äro i trädgården ... Detta kunde betyda: Gå dit om ni så vill! Martia uppfattade det så, och anländ till vestibulen lät han sin far och marquisen uppstiga ensamma. En domestik öppnade dörren till stora salongen för honom ... men den var tom. — Det är bra, sade han, jag vet hvar trädgården är. Men förgäfves sökte han öfverallt i trädgården: han fann ingen. Han höll just på att gå tillbaka då han genom löfverket till en berså af jasminer tyckte sig upptäcka något som liknade en hvit klädning. Han närmade sig sakta och hans hjerta klappade häftigare, då han fann att han sett rätt. Fröken Blanche de Courtomieu satt bredvid en gammal dame och uppläste i halfhög ton ett bref för henne. Hon måste ha varit mycket upptagen af brefvets innehåll, då hon ej hörde sanden knarra under Maurices fötter. Han var tio steg ifrån henne, så nära att han genom en öppning i löfverket kunde urskilja skuggningen af hennes långa ögonhår. Han stannade med tillbakahållen andedrägt. — Ah! hon är verkligen skön, tänkte han, hon också! . .. (Forts.)