Göteborgsposten – 4 maj 1869, sida 1

——————— vackra tankar, och då man nödvändigt ville veta hvem den skrifkunnige vännen var, så gissade man — också enhilligt — att det endast kunde vara den, som i värt riksdagsspråk infört ordet -militärism, hvilket ord återfinnes i reservationen, ehuru å andra sidan anmärktes att densamme sjelf energiskt ifrat för en allmän folkbeväpning, men här (i reservationen) lika ifrigt påyrkat en allmän folkafväpning, hvilket man tyckte var lite inkonseqvent. Ordensafskaffningsmotionen försvarades af hr Jöns Pährsson sjell med det djupa allvar som är honom eget. Hans önskan hade endast varit att inom kammaren åstadkomma en opinionsyttring i frågan, upplyste han. vidare framgick oförtydbart at hans yttrande, att han sjelf ej mottager någon orden, vore den än briljanterad. — Ordet lemnades sedan åt hr Hedlund, hvilken con amore studerat ordensväsendets historia, och frukterna af detta studium serverades kammaren så pikant, att alla hade stor fröjd deråt och icke minst talaren sjelf; men till slut uttalade dock hr Hedlund sitt godkännande af att motionen blifvit afstyrkt, emedan han var så god vän af den monarkiska institutionen. På det hållet fick således motionären icke något faktiskt understöd, och hr Siljeström tog sig före att qvickt, men väl ordskarpt persiflera motionären, påstående att intet hindrade honom att sjelf instifta en Jöns Pährssonsorden och att ingen som ville bära den derföre kunde bötfällas. Behandlingen af hr Jonas Jonassons motion antog en vida högre flygt, men den var också af vida djupare betydelse. Motionärens skrifkunnige vän hade insett det såfängliga i det första förslaget, det nemligen att bedja K. M:t räcka handen åt alla Europas regenter och representationer till allmän afväpning, och att med Sverige besluta en för evigt stående fred, utan föreslog i stället en anmodan till K. M:t, att hos Europas och Nordamerikas förenta staters regeringar tillkännagifva svenska nationens önskan om en fredskongress, i syftning att minska de stående armåerna. För detta förslag jemte reservationen komplimenterades Åförsattaren med den stora sakkännedomen och den öfvade pennan, men landshöfd. v. Troil tillade, att rösten väl var Jakobs, fastän handen igenkändes vara Esaus. Grundiden i motionen försvarades på det lifligaste af hr Hedlund, som bland mycket an nat omtalade att Rysslands afsigt skulle va rit, di betraktande af Sveriges fientliga tänkesätt, att vid en hotande konflikt med vestmakterna genast afsända en stor armå för att göra Sverige oskadligt. Ett dylikt trassel skulle förebyggas om Jonas Jonassons id6 utfördes praktiskt. Det var just de små makterna — tyckte hr Siljeström — som borde börja med fredsverket, och erinrande om Sveriges ärorika bragder ansåg tal. att Sverge ingalunda sjunkit så djupt, att vi skulle skygga tillbaka tör att uppträda såsom afväpningspetitionärer hos stormakterna. Han befarade att om motionen afslogs, så skulle det tydas på det sätt att vi ej önskade freden (liksom stormakterna vore okunniga derom, att vi nu äro en ytterst frid sam nation, som endast grälar smått inbördes!) Nu blefvo hrr Siljeström och Jöns Pährsson återigen vänner och hr C. A. Larsson var äfven beredd att nedlägga vapen — utom kammaren. Hr Hierta, fredsvän quand meme, hade dock nu som alltid några små betänkligheter. Om Sverige förenade sig med de andra småmakterna. så skulle det visserligen blitva effektrikt — derom var tal. fullt säker eller nästan säker — men om Sverige ensamt ville taga det stora steget, så kunde det anses såsom en —hr Hierta letade efter ett passande ord — naivitet. Den föreslagna begäran om en fredskongress vore för mycket positiv — (jag anar att hr Hierta ansåg den blifva dyr), också formulerade han ett särskildt förslag, uttalandet af en opinion till för-. mån för freden mellan de olika folken, — och ( derefter kunde motionen gerna läggas till hand-J, lingarne, menade hr Hierta. j Hr Staaff yrkade deremot rent afslag ål, motionen. Han betvitlade icke att Sveriges !: ippträdande på det sätt som Jonas Jonasson !: öreslagit skulle väcka löje. Man skulle tvifI ( velsutan såsom den bästa fredspolitiken anse i! 1 6 g om vi beskedligt höllo oss tysta. Fredskongressen i Geneve hade visserligen af hr Hedund lofordats, men den hade dock slutatse