Göteborgsposten – 4 maj 1869, sida 1

Musik. Ryktet har icke öfverdrifvit, då det talat om Anton Rubinstein som en stjerna af första ordningen på konstens, i våra dagar af så många skenfagra irrstjernor och sprakande kometer uppfyllda himmel. Det är en fixstjerna, ty hon skall alltid bibehålla samma rum i förhållande till andra stjernor och hon lyser med eget ljus. Rent och klart är detta ljus, ty det tändes från den gudomliga gnista, som nedlagts i hvarje sann konstnärs bröst. Der ett mäktigt snille adlar den högsta tänkbara virtuositet, der storartad ädelhet mänger sig med det ljufvaste behag, der den mest brusande passion, den vildaste lidelse tolkas lika väl som det mest smältande vemod, den mest tjusande skalkaktighet, der mäktar icke pennan skildra, der kan man icke beskrifva — endast beundra. Att jemföra Rubinstein med någon af de konstnärer (icke virtuoser!) på pianot, som här förut uppträdt, kan icke gerna komma i fråga: det vore en oartighet mot den förre och en orättvisa mot de senare. Den som är mästare i sin konst är endast jemförlig med andra mistare; sedan Liszt tystnat och Dreyschock gått bort eger verlden ej många sådane på pianot. Den konstnär som i går hänförde sitt auditorium, är en bland dessa utvalde; vid åhörandet af hans spel fattades man ofta af denna obeskrisliga känsla, denna på en gång behagliga och plågsamma rysning som genomilar oss, då vi njuta af ett herrligt skaldestycke eller något af måleriets eller skulpturens misterverk. Det är i sådane ögonblick som sjä