Göteborgsposten – 3 maj 1869, sida 2

—— oO— Dessutom erinrado han sig Chanlouineaus hotande bliokar. — Iluru han betraktade mig, dender ståtlige bonden, mumlade han. På ett tecken af Marianne skulle han ha krossat mig som ett ägg utan att det ringaste fästa sig vid mina anor. Ah! skulle han älska henne, äfven han?... Vi skulle i så fall vara tre rivaler. Men ju svårare och tillochmed farliga äfventyret föreföll honom, desto mer upptändes hans passion. . — Allt kan godtgöras, tänkte han. Tillfällen till återseende skola ej fattas. Det blir ju nödvändigt att sam. manträffa med herr Lachenenur för att få upplysningar om vissa saker rörande Escorval! ... Jag skall tämja honom, Beträffande dottern är min roll gifven. Jag skall tillochmed draga fördel af det dåliga intryck jag gjorde på henne. Jag skall visa mig lika rädd som jag varit djerf, och det vore väl f-n om hon ej skulle bli rörd och smickrad öfver denna triumf som hon genom sin skönhet vunnit. Återstår herr dEscorval. Här var den kinkigaste punkten. Martial hade sett herr Lachencur våldsamt bortjaga Maurice, men hans vrede hade synts honom vara för stor för att vara verklig. Han misstänkte en komedi, men för hvem? För honom, Martial, eller Chanlouineau?... Och vidare för hvad ändamål? ... — Emellertid, sade han, har jag nu mina händer bundna och är förhindrad att göra upp min räkning med dender lille dEscorval för hans oförskämdhet. Det är