Göteborgsposten – 3 maj 1869, sida 2

ä— — — rnn C—AQ bleknande och rodnande ömsom, än nära att falla i vanmakt, än stolt höjande hufvudet. — Huru skulle man kunna ana, sade han för sig sjelf, alt under denna kyska yta, under denna blyga naivete dölja sig en glödande själ och en okuflig energi! Hvilket beundransvärdt uttryck hade ej hennes ansigte, hvilken passion låg ej i hennes stora svarta ögon, då hon betraktade dender dumme dscorval! ... Hvad skulle man ej gitva till för alt bli så betraktad, om också blott för en minut! ... Huru betagen måste han ej vara i henne! ... Han sjelf älskade henne, utan att han ännu ville erkänna det. Men hvad namn skulle man väl gifva åt dylika tankar, åt de brinnande begär som rasade inom honom. — Ah!... betyder föga! utropade han, jag vill na henne . . . Ja, jag vill ha henne och jag skall ha henne!... Han började tilifölje deraf studera företagets politiska och strategiska sida med ett skarpsinne som ofta blifvit satt på prof. Början hude ej varit lycklig för honom, det nödgades han erkänna, — Det är min far, mumlade han, som skaffat mig denna lexa ... Huru har jag, som känner honom, kunnat taga hans drömmerier för verklighet! ... Den erfarenhet han nyss gjort borde ha upplyst honom. Artigheter och sanningar hade blifvit afvisade. Och om Marianne med en märkbar afsky hört hans förklaringar, hade herr Lacheneur mer än kallt upptagit hans förslager och erbjudandet af en respektabel förmögenhet.